Så var det då dags. Diplomeringen. Jag har alltså nått den punkt i min ledarutbildning som jag, ärligt talat, inte trodde var möjlig. Utbildningen visade sig vara väldigt tuff för mig. Att läsa till jurist – äh, att samtidigt läsa 100% på folkhögskola – kom igen, men att bli ledare på F&S – det var en utmaning som heter duga. Steg 1 gick bra, då var det bara roligt och rosa. Steg två kom som en örfil. Jag var livrädd. Jag ville inte. Jag ångrade mig. Jag förbannade vår ledaruttagningskommitté. Jag grät. Väl hemma gjorde jag allt för att slippa tänka på vad som väntade. VAD. I. HELA. FRIDEN. TÄNKTE. JAG. PÅ. NÄR. JAG. TACKADE. JA. var mitt mantra. Men tids nog fick jag ta tag i det. Det visade sig att jag inte alls hade svårt för takt och musikanalys som man sa till mig på steg 2. Det var bara ett nytt sätt att tänka som jag behövde lära mig. Med hjälp av två otroligt duktiga mentorer, som trodde på mig när jag inte gjorde det själv, fick jag den kraft och det självförtroende jag behövde för att bygga mitt pass, mixa min musik och leda passet inför okända. Nu har jag lett flera pass och nervositeten har lagt sig. Jag tycker att det är fantastiskt roligt. Det häftigaste är när någon kommer fram efter passet och säger vilket roligt pass, bra musik, du har så bra teknik och hållning, jag är helt slut, vilken utstrålning du har, jag trodde inte att jag skulle orka, när ska du hålla nästa pass, vi ses.
Ikväll kommer en, för mig, okänd diplomerare. Hon ska granska varenda rörelse jag gör. Utvärdera dem. Analysera min musik. Kontrollera att jag håller mig inom de ramarna som gör att F&S:s pass alltid ska vara säkra, effektiva och roliga för den som deltar. Ska jag kunna hålla nerverna i schack? Det ska bli så roligt och jag längtar, hoppas att jag inte blir för nervös. Jag vill verkligen visa mitt bästa jag! Tänk på mig 16,30.