20120807-112919.jpg

20120807-112953.jpg
Tack för allt fint stöd ni visat genom samtal, sms, mejl och kommentarer. Jag är lyckligt lottad som har så generösa vänner. Idag känns det ganska bra. Stubben fick ett värdigt slut och vi också. Jag önskade att han skulle få somna av sig själv. Det gick snabbt och han såg så fridfull ut, som om han sov. Hans päls var fortfarande mjuk och fin, kroppen kändes rund och go. Inte gammal och sliten. Han var stilla och hade ro. Och tänk att han stannade hemma, så att vi fick hitta honom och veta exakt vad som hade hänt. Tänk om han gett sig av och försvunnit. Han valde oss.

Hjärnan har förstått vad som har hänt men inte hjärta och kropp. Speciellt när jag är utomhus så lyssnar jag hela tiden efter knaster i gruset, ett småpratigt knorrande mjau. Ögonen söker efter en rörelse, en skugga som kommer ut från en buske för att möta mig. En liten vän som vill ha sällskap och kärlek. Hans närvaro är så påtaglig när jag är ute. Ute i hans kungarike. Prinsen av Åvik.