Oj vilken respons på inlägget om barn! Det märks tydligt att det är ett ämne som berör de flesta på ett eller annat sätt. Tack för alla tänkvärda hälsningar! Jag skrev inte så mycket om min inställning och känner att jag vill göra det nu. Det blir liksom en del II här idag, med några av alla de tankar jag tänkt när jag läst era kommentarer.

Jag har länge sagt att jag inte vill ha barn. Mattias och jag är eniga i den frågan och det känns skönt. Men så klart gillar jag många av de barn jag träffar, för att dom är härliga och mysiga personligheter. Och självklart blir jag nyfiken och funderar över saken då och då. Men jag personligen känner ingen längtan, ingen biologisk klocka.

Även om jag är en väldigt omsorgsfull person så tycker jag att det verkar skrämmande att ha det fulla ansvaret för en annan människas väl och ve, uppfostran och utveckling och, inte minst, ekonomiska välstånd.

Jag tycker att det verkar väldigt krävande att ha barn, jag tycker att det verkar vara svårt att kombinera med ett krävande yrke som advokat vilket är det jag, efter mycket slit, är på väg mot. Och oavsett så är det otänkbart för mig att skaffa barn nu i slutskedet av utbildningen eller i början av yrkeskarriären, jag vill få en chans att etablera mig i min nya roll innan det alls kan bli aktuellt. Att jag då kommer vara runt 35 år ser jag teoretiskt som en fördel, ung mamma hade jag aldrig kunnat vara på ett bra sätt. Men även vid 35 förutsätts ju självklart att man längtar, som jag ser det. Och de fysiska begränsningarna börjar bli mer aktuella, kan man alls bli gravid?

Jag är en person med stort behov av eget utrymme, tid när jag inte behöver träffa någon alls. Jag njuter av dagar när jag bara är själv och jag känner ofta behov av det.

De kroppsliga förändringarna i samband med en graviditet och förlossning tycker jag verkar hemska. Även om jag förstår att man när man tagit beslutet att bli mamma inte bryr sig om det och tycker att det är värt det. Men när man inte är där är det bara ytterligare ett minus.

En sak som ofta gör mig ledsen är när människor pratar om familjebildning som det som generellt gör livet värt att leva, som generellt är meningen med allt, som generellt är viktigast. Jag kan ta till mig en obegränsad personlig glädje och kärlek från varje förälder till deras barn, glädjas och njuta med dem. Men många uttalar sig, kanske omedvetet, i generella ordalag och det innebär ju motsatsvis att den som inte har barn inte har ett liv värt att leva, inte har någon djupare mening eller något viktigt i sitt liv. Det gör mig både kränkt och sårad.

Jag brukar säga att om jag skulle välja för all framtid idag hade det blivit nej men jag är inte dummare än att jag förstår att det kan ändras. Och det som är meningen sker. Tills dess fortsätter vi att träna på själva skaffandet😉

20120730-134707.jpg
Mattias med systersonen Max. Att låna barn ibland går ju oxå bra.