När allt är så dimmigt, fuktigt, brunt och visset som just nu är det ganska skönt att plocka fram ett blogginlägg från i somras. Och kopiera det. Rakt av.

Jag vet inte hur det är med er, ni pysslar säkert för fulla muggar, längtar efter jul och advent. Men personligen känner jag mig bara less. Lyssnar på Lars Winnerbäck
Tiden går och hösten fryser till
Och blir till vinter över ån
Ganska skönt att lyssna på gamla melankoliska låtar och titta på sommarbilder. Lida lite. Men samtidigt är det jobbigt. Jobbigt att inte känna igen sig själv. Jag som brukar vara ett energiknippe går nu upp på morgonen endast för att jag inte har dött under natten. Samma visa varje år. November till mars. Har ni också upplevt det? Går det att undvika?

Vi kallar den lycka, den är svår att fånga, den vill slita och rycka
som vilken lycka som helst, vilken fjäril som helst
Men ändå, vi ses igen vi två

Så kan vi sjunga tillsammans om en längtan som aldrig blir still
för alla oss som aldrig vet vad vi vill
Det finns en sång och en dröm
om en lycka så öm
för oss som alltid ska till
att fånga en fjäril

20110719-091834.jpg

20110719-091847.jpg

20110719-091906.jpg

20110719-091915.jpg

20110719-091137.jpg

Framsidan med vita solhattar och drakmynta som jag drog fram från frö förra året.

20110719-092039.jpg

20110719-092050.jpg

20110719-092107.jpg

20110719-092143.jpg

20110719-092156.jpg

20110719-092210.jpg

Köksträdgården med gurkor som försöker rymma!

20110719-092257.jpg

20110719-092307.jpg

Nykomlingarna Karen Blixen och vitlysingar.

20110719-092353.jpg

20110719-092404.jpg

20110719-092415.jpg

I närheten av uteplatsen.

20110719-092523.jpg

Tuffe och hans syskon.