20111005-131527.jpg

Är det bara jag som hör fler och fler som vill gå ner i arbetstid, inte ha för roligt jobb med tanke på risken att bli uppslukad, ser arbetet som ett nödvändigt ont, enbart försörjning, en transportsträcka? Fler och fler som värnar om tiden med sig själv, sin familj och sin hobby? Som utan -och det är viktigt- att vantrivas på arbetet trivs bättre hemma. Som har ett annat fokus.

Tiden där arbetsnarkomanen imponerade verkar vara förbi. En trend föder en mottrend.

Jag är en person som väldigt lätt går upp i saker. Från gymnasiet och tio år framåt har jag jobbat med mitt företag, jobbat med andra åtaganden eller varit i skolan i stort sett varje dag. Semester sällsynt. Det var bra på sitt sätt men de tre senaste åren, sedan jag bestämde mig för att hoppa av tåget (eller, ett av dem, det snabbaste) har varit bra på ett annat sätt. Visserligen har det kommit nya tåg men färre. Och färre. Och det känns…kittlande skönt!

”Någonstans där så blev jag den jag är nu.” Lars Winnerbäck

Det blir väldigt intressant att se vad som händer längre fram, om 5-10 år.
Var det finns plats för selektiva, kräsna, passionerade, ambitiösa, arbetsskygga, arbetsmyror? Åh jag hittar nog något. Sällan det som varit problemet utan tvärt om🙂

*bara lite tankar*