Tillägg!! Läs i kommentarerna, en jättebra och kunnig hälsning från min söta svägerska Katrine!!

I en kommentar skrev en kär bloggkompis att hon var nyfiken på GI men inte visste om det var så bra för barnen. Det tyckte jag var intressant och började filosofera lite. För säkerhets skull vill jag säga att jag inte är utbildad i barns näringslära. Inte heller i vuxnas, jag är bara lite fanatisk😉

Så här tänkte jag;
Självklart skulle jag rekommendera GI även till barnen, fast inte rivstart då. Utan balans med långsamma kolhydrater, bra fetter och mycket grönt. Men kan jag skriva det? Tänk om det kommer någon barnexpert och blir jättearg?

Fast hur hade jag gjort om det var mina egna barn? Hade jag gett dem rostad bröd med sylt och oboy? Naaaaeeee. Hade jag gett dem en stor skål snabbmakaroner med ketchup och grillkrydda? Naaaaaeeee. Hade jag stekt färdiga köttbullar och blandat pulvermos? Naaaaeeee.
Jag hade lagat ordentlig mat från grunden. Som till mig själv. Skulle inte ge dem sämre mat än jag åt.

Om man lär sig att pasta är av fullkorn och vi tar som en knuten näve, att bröd är grovt och tar lite tid att tugga, att bär med grädde är en god efterrätt ja då är det väl så? Att godis, glass, läsk och chips ätes max en gång i veckan? Kanske lite förenklat, barnen kommer säkert i kontakt med skitmat och blir sugna och vill prova. Fast är man inte van så kommer det att smaka sött, sliskigt, konstigt och ge ont i magen.

När jag ser mig omkring bland mina vänner så har de många gånger tagit med sig matvanorna hemifrån till sin egen familj. Det man åt hemma, som barn, det är bra mat det. På gott och ont… Man lägger grunden till förhållandet till mat i barndomen helt enkelt.

Jag känner en familj som alla började med GI. Mamma, pappa, barn (ung tonåring). Dottern var så van vid ljust bröd, flingor och Marabou att hon grät och önskade sig liiiiite gooooodis de första dagarna med GI. Hon mådde fysiskt dåligt. Förstår ni vilket oerhört sockerberoende denna donna har??? Hade. För hon kom ur det. Hon har inte blodsocker som en bergochdalbana längre. Och hon slapp den begynnande badringen. All respekt till den mamman som tog tag i saken och såg till att dottern fick sunda vanor och inte kände sig orolig för att någon skulle säga att hon tvingade sitt barn att banta.

Så tänkte jag. Ungefär. Jag har inga barn, sa jag det? Och jag skulle inte döma någon som tänker annorlunda.

Ps, Mima, nä jag samlar inte på drakar?!