Som jag lovade igår kommer här gästinlägget med Johanna Lanner. Kanske något att tänka på för den som tycker att GI går trögt av en eller annan anledning.

På mitt visitkort står det; Ingen tjockis ska någonsin behöva känna sig lika misslyckad som jag gjorde.

Det finns så mycket smärta, så mycket smärta som skämtas bort eller bara stoppas undan, undan där tanken aldrig når, bara för att överleva, för det gör helt enkelt för ont. Jag vet hur du känner för jag har varit där.

1986 står det för första gången i min dagbok. ”Jag ska aldrig äta mer” och ett långt fullständigt vansinnigt förhållande till maten, kroppen och livet tar sin början. 1986 är året när jag fyller elva.

Mat är ingenting som fyller någon funktion, jag fastnar för uttalande som ” varför äta en ostskiva när du lika gärna kan klistra den på låret” och tycker faktiskt att det är alldeles sant. Det verkar både förnuftigt och vettigt i mina elvaåriga öron och så väljer jag att leva mitt liv.

Jag var inte tjock från början, jag svalt mig fet. Om en kalori är en kalori oavsett vad det är hur kan man gå upp i vikt på 800 kcal om dagen?

Jag varierade ca 10-12 kg upp och ner i vikt under åren fram till 2002-2003 men för att hålla vikten nere krävdes allt mer träning och striktare kost. Jag tyckte själv att jag hade hittat ett sätt att leva som fungerade trots att jag alltid gick och la mig hungrig. Hungern var ständigt närvarande, men bemästrades med karaktär. Min jäkla karaktär som helt enkelt förstörde det som en gång var en normal kropp. Jag lyssnade aldrig på min kropp, jag jobbade mot den.

Men så började problemen, först fick jag acne som inte gick över vad jag än gjorde, sedan började jag få ont i leder och slutligen fick jag nedsatt immunförsvar. Jag kunde inte träna, jag var alltid sjuk och då menar jag alltid. Det var inga vanliga förkylningar, alla körtlar svullnade upp och jag bara visste att någonting var riktigt fel. Det vara bara det att jag inte kunde hitta det. Men sedan hände det värsta som kan hända en människa som mäter lyckan i vikten. Jag klättrade i vikt, sakta, sakta blev jag större och större.

Det jag hade ägnat hela livet åt kunde jag inte längre. Oavsett vad jag gjorde gick jag inte ner i vikt. Jag var expert på viktminskning, men inget fungerade längre.

Tillslut gick jag till läkaren som trött berättade att allt handlade om att äta mindre och röra sig mer. Input och output.

Någonstans där gav jag upp. Det fanns ingen hjälp att få. Jag var dömd till att vara fet och fånge i en oattraktiv kropp. Vet inte hur jag ska förmedla smärtan i att ge upp sig själv. Att stänga av, sluta leva fullt ut. Mitt liv var över.

Efter min första dotter satt jag och kollade på nätet och hittade Lars- Eriks Litsfeldts bok ” ät fet mat, och bli frisk och smal” och minns att jag tänkte det är faktiskt det enda jag inte testat så varför inte. Detta var 2007. LCHF var kontroversiellt och jag käkade smör på toaletten för att slippa svara på frågor.

Plötsligt fattade jag hur det fungerade, varför en viktminskning måste vara hormonell för att fungera utan att skada.

Jag gick ner en del i vikt men framför allt blev jag frisk. Nu hade jag metoden, nu var det bara att köra på trodde jag, men jag inte förmå mig att göra det som krävdes. Jag fattar ingenting tills jag inser att jag inte älskar mig själv tillräckligt för att se mig själv lyckas. Någonstans inom mig finns ett självhat.

Efter mitt andra barn bestämmer jag att det får vara nog. Jag förtjänar att må bra, jag förtjänar att lyckas och att få de resultat jag vill ha. Jag vill leva fullt ut, inte sätta livet på vänt, på vänt tills jag är tillräckligt perfekt för att jag ska tillåta mig att göra allt det där jag vill.

Isak är nu 1 år och fyra månader och jag är 17 kg lättare. Det går inte fort och i mitt fall krävs det en mycket strikt LCHF kost för att få viktminskning, men jag gör det som krävs accepterar att det tar tid.
Min kropp fungerar så, så vad är alternativet?

Och viktigast av allt. Jag lever, jag lever livet fullt ut…

I höst startar jag och min kollega Liselotte upp våra första kurser tillsammans med lchf.se

http://www.lchf.se/LCHFkurser.aspx

Vill tacka dig Christin för att bad om detta gästinlägg samt för att du alltid peppar, uppmuntrar och ser allt jag gör. Du lyfter mig. Enormt stort tack för din förmåga att få andra människor att växa.

Kram

Johanna